Efterord av Birgitta Imanius

Boken du just läst är unik. Unik så tillvida att du fått ta del av den verklighet som det sexuellt utsatta barnet tvingas leva i. Tyvärr är dock innehållet i sig inte unikt. Det speglar med smärtsam tydlighet en maktlös situation och en blind omvärld. Sexuellt utsatta barn lever i den totala censurens nedtystade värld. Barn berättar inte. Vi måste våga ställa frågan.

Vi möter dessa barn i förskolan, i skolan men också bland våra grannar, ibland hos våra nära vänner. Hur känns tanken på att en vän du känt sedan länge faktiskt kan vara någon som förgriper sig på barn?  Eller att din syster har sex med sin 10-årige son? Tanken är naturligtvis skrämmande och du vill inte tro på den. Därför blundar du också för de tecken som kan tyda på att det handlar om sexuella övergrepp. Nu ska vi som privatpersoner inte försöka utröna huruvida så är fallet men vi kan vara observanta och vi kan anmäla våra iakttagelser till socialtjänsten. Vissa yrkeskategorier har en skyldighet att anmäla och detta måste stå klart för alla berörda.

Vi möter dessa barn när de är vuxna, när de försöker hantera sin ångest, skam och sina mindervärdeskänslor. De använder strategier som är så vitt skilda att många verkar helt normalfungerande och till och med beundransvärda, medan andras liv kännetecknas av olika former av självskadebeteende. Det går alltså inte att se några klara samband mellan tidiga sexuella övergrepp och specifikt beteende i vuxen ålder. Sammanfattningsvis kan man säga att de flesta mår psykiskt dåligt och att förmågan att dölja detta varierar.

Hur gör vi då för att kunna hjälpa? Jag tror på att tala om tidiga sexuella övergrepp som ett fenomen likställt med att ha brutit benet som barn. Vi behöver övervinna vår rädsla för att lyssna, sluta tro att vi väcker upp något så fasansfullt att någon direkt tar livet av sig. De flesta som utsatts för sexuella övergrepp som barn önskar inget hellre än att någon ska våga fråga.

När vi så alla kan börja prata om sexuella övergrepp så minskar skammen, växer självkänslan och vi kommer att skapa trygghet mellan människor så att de som behöver någon som lyssnar också kan våga berätta.

Därför är den här boken så viktig.

Norrköping 2015-10-13

Birgitta Imanius